Metallicaah! ...och lite annan hårdrock
I helgen var jag på besök i London och tack vare att min värd, CJ, hade varit driftig och införskaffat ett par eftertraktade biljetter stod jag under lördagen som åskådare till Metallicas spelning i den imponerande och tämligen nybyggda O2-arenan. Detta är för övrigt den arena som kommer att vara platsen för Michael Jacksons sista 50 spelningar, alla självfallet redan utsålda, som går igång i juni.
Det hela började med en kulturkrock. Mina erfarenheter av stora hårdrockskonserter i Sverige har formats av ett par Iron Maiden-konserter i Göteborg. Detta brukar innebära att man ställer sig i, den redan bastanta, kön vid 12-tiden för att invänta att portarna in till stadion ska öppna klockan fem. Men vid tre-tiden brukar något geni komma på att "nej men vafan de öppnar ju nu" varpå han börjar trycka sig framåt och snart följer hela kön hans exempel. Därefter spenderas de sista timmarna i pressande trängsel vilket följs av ett urskillingslöst race in till stadions insida när väl dörrarna öppnas, till allas stora förvåning, klockan fem. Vi var båda därför mycket förvånade över att kunna ställa oss i en inte för stor kö ca 40 minuter innan insläpp och därefter lugnt och stilla vandra in i arenan vid klockan sex. Där möttes vi av en syn ingen av oss hade tidigare erfarenhet av. Scenen stod i mitten av arenan, alltså omringad av publik. Efter lite granskning konkluderade vi att publiken kom närmare scenen men att man som åskådare inte alltid har en artist rakt framför sig, eftersom de kan befinna sig på någon av de övriga tre sidorna av scenen.
Själva spelningen var sedan helt fenomenal. I dokumentären Some kind of monster framstår bandet till stora delar som socailt dysfunktionellt och de verkar inte finna någon större glädje i det de sysslar med. Därför var det extra skönt att bevittna den energi och spelglädje som bandet visade upp denna kväll. James Hetfield lyste i ansiktet flera gånger då han interagerade med publiken och Lars Ulrich pallade flera gånger inte sitta kvar vid sitt trumset utan reste sig för att stå och spela eller bara mana på publiken. Tydligast blev deras uppskattning i slutet då de stannade kvar på scenen i fem minuter efter sista låten och slängde ut ett hundratal plektrum i publiken vartefter de var och en tackade publiken för kvällen. Vi som publiken svarade med ett lika tydligt om än något mindre välartikulerat tack. Många av klassikerna framfördes oerhört bra denna kväll, så som One, Master of puppets, Enter Sandman, Sad but true och Nothing else matters. Även den avslutande Seek and destroy som spelades med lokalen helt tänd och med en fyrtiotal badbollar som studsade runt i pubilken. Låtar från den nya plattan Death Magnetic var också vanligt förekommande och That was just your life, Broken beat and scared och kanske framförallt The day that never comes värmde gott. Denna skiva som kom förra året är, i princip rakt igenom, en härlig comeback för Metallica som har haft ett antal hårda år bakom sig.
Här är framförandet av låten One vilket även kan ge en klar bild över scenens utformning. Vill man inte kolla igenom hela låten rekommenderar jag dock att ta en titt på pyrotekniken ca 4:50 in i videon.
På tal om hårdrocksskivor från fjolåret så kan jag rekommendera Blaze Bayleys (Iron Maidens sångare under senare delen av 90-talet) nya skiva The man who would not die. Detta kan vara så hårt som heavy metal tekniskt kan bli och många låter, så som The man who would not die, While you were gone och Robot är ytterst njutbara. Detta har blivit ett fint tillskott i Blazes starka, om än oftast förbisedda, diskografi.
En annan nyhet som till min stora glädje nådde mig i London var att en dokumentär om Iron Maiden ska komma ut om bara någon månad. Mannen bakom dokumentären heter Sam Dunn, en antropolog som under de senaste åren släppt två hårdrocksrelaterade dokumentärer. Den första, Metal: A headbangers journey studerar hårdrockens och dess kulturs framväxt, medan den andra, Global metal, undersöker hur metalscenen har breddats till olika delar av världen. Den sistnämnda var bitvis riktigt intressant. På grund av detta väntar jag med spänning på Iron Maiden: Flight 666 som släpps den 21 april i USA.
/Farbror Pålsson
Det hela började med en kulturkrock. Mina erfarenheter av stora hårdrockskonserter i Sverige har formats av ett par Iron Maiden-konserter i Göteborg. Detta brukar innebära att man ställer sig i, den redan bastanta, kön vid 12-tiden för att invänta att portarna in till stadion ska öppna klockan fem. Men vid tre-tiden brukar något geni komma på att "nej men vafan de öppnar ju nu" varpå han börjar trycka sig framåt och snart följer hela kön hans exempel. Därefter spenderas de sista timmarna i pressande trängsel vilket följs av ett urskillingslöst race in till stadions insida när väl dörrarna öppnas, till allas stora förvåning, klockan fem. Vi var båda därför mycket förvånade över att kunna ställa oss i en inte för stor kö ca 40 minuter innan insläpp och därefter lugnt och stilla vandra in i arenan vid klockan sex. Där möttes vi av en syn ingen av oss hade tidigare erfarenhet av. Scenen stod i mitten av arenan, alltså omringad av publik. Efter lite granskning konkluderade vi att publiken kom närmare scenen men att man som åskådare inte alltid har en artist rakt framför sig, eftersom de kan befinna sig på någon av de övriga tre sidorna av scenen.
Själva spelningen var sedan helt fenomenal. I dokumentären Some kind of monster framstår bandet till stora delar som socailt dysfunktionellt och de verkar inte finna någon större glädje i det de sysslar med. Därför var det extra skönt att bevittna den energi och spelglädje som bandet visade upp denna kväll. James Hetfield lyste i ansiktet flera gånger då han interagerade med publiken och Lars Ulrich pallade flera gånger inte sitta kvar vid sitt trumset utan reste sig för att stå och spela eller bara mana på publiken. Tydligast blev deras uppskattning i slutet då de stannade kvar på scenen i fem minuter efter sista låten och slängde ut ett hundratal plektrum i publiken vartefter de var och en tackade publiken för kvällen. Vi som publiken svarade med ett lika tydligt om än något mindre välartikulerat tack. Många av klassikerna framfördes oerhört bra denna kväll, så som One, Master of puppets, Enter Sandman, Sad but true och Nothing else matters. Även den avslutande Seek and destroy som spelades med lokalen helt tänd och med en fyrtiotal badbollar som studsade runt i pubilken. Låtar från den nya plattan Death Magnetic var också vanligt förekommande och That was just your life, Broken beat and scared och kanske framförallt The day that never comes värmde gott. Denna skiva som kom förra året är, i princip rakt igenom, en härlig comeback för Metallica som har haft ett antal hårda år bakom sig.
Här är framförandet av låten One vilket även kan ge en klar bild över scenens utformning. Vill man inte kolla igenom hela låten rekommenderar jag dock att ta en titt på pyrotekniken ca 4:50 in i videon.
På tal om hårdrocksskivor från fjolåret så kan jag rekommendera Blaze Bayleys (Iron Maidens sångare under senare delen av 90-talet) nya skiva The man who would not die. Detta kan vara så hårt som heavy metal tekniskt kan bli och många låter, så som The man who would not die, While you were gone och Robot är ytterst njutbara. Detta har blivit ett fint tillskott i Blazes starka, om än oftast förbisedda, diskografi.
En annan nyhet som till min stora glädje nådde mig i London var att en dokumentär om Iron Maiden ska komma ut om bara någon månad. Mannen bakom dokumentären heter Sam Dunn, en antropolog som under de senaste åren släppt två hårdrocksrelaterade dokumentärer. Den första, Metal: A headbangers journey studerar hårdrockens och dess kulturs framväxt, medan den andra, Global metal, undersöker hur metalscenen har breddats till olika delar av världen. Den sistnämnda var bitvis riktigt intressant. På grund av detta väntar jag med spänning på Iron Maiden: Flight 666 som släpps den 21 april i USA.
/Farbror Pålsson
Skitlista
Råkade klicka in mig på en blogg som heter Film X. Jag läste inte länge och jag vet inte hur bloggen är i helhet, men de kör tydligen en massa listor om de bästa filmerna just nu (06 och framåt). Jag blev genast förbluffad över den otroligt dåliga listan som placerar Seven Pounds högst (andra filmer som platsar på denna top 20 är de förskräckliga Hitman, Rush Hour 3, Borat, Jumper, Saw V, The Number 23 och Stardust, dessutom kallar de Watchmen för orginell!). Jag måste fan ha sett en version som saknar stora bitar av storyn, för jag tyckte Seven Pounds var rätt trist med en Will Smith som egentligen inte är någon särskilt duktig skådis i huvudrollen. I denna film är han ledsen rätt ofta, men ser mest ut som en rädd hundvalp (påminner på det viset om Jennifer Garner, som 24/7 ser ut som en retarderad hundvalp). Hursomhelst blev jag förvånad av den förfärliga filmsmak bakom denna lista, men jag började fundera över vilka filmer jag skulle ha slängt in. Så här, mina damer och herrar, ger jag er två top 5 -listor, en för film och en för serier.
Top 5 Film
1. The Wrestler
2. No Country For Old Men
3. Slumdog Millionaire
4. Frozen River
5. Rachel Getting Married
Ligger inte så mycket tanke bakom den här topfemman, men det är så jävla svårt att ranka filmer att jag bara slänger ihop nåt istället, blev väl rätt respektabelt ändå. Fast lite trist när alla filmer blivit oscarsnominerade, man vill ju vara lite svår. Värt att kommentera är också att No Country For Old Men släpptes slutet av 07, resten är från 08.
Top 5 Serier
1. Generation Kill
2. John From Cincinnati
3. Breaking Bad
4. Scrubs
5. Eastbound And Down
Här finns det lite mer att säga, eftersom det finns lite mer tanke bakom listan (det finns ju betydligt färre bra serier än filmer, vilket gör att det blir lättare att se över urvalet). Generation Kill var en rätt given 1a, som med sina 13 avsnitt och en Alexander Skarsgård som gör att man blir stolt över att vara svensk i huvudrollen gjorde succé på HBO. Generation Kill baserades på en serie reportage i The Rolling Stone som handlar om invasionen av Irak, reportern följer där de trupper som var först in, bakom fiendens linjer. En soldat som var med i kriget spelar faktiskt sig själv i serien, vilket är lite fräckt. Den här serien mäter sig med Band of Brothers, men porträtterar på ett annat sätt kriget.
John From Cincinnati var en helt fantastisk serie som skulle ta över efter Sopranos (också den på kanonnätverket HBO) men som tyvärr lades ned efter första säsongen. Trots det minst sagt konstiga slutet gjorde de intressanta karaktärerna, det makalöst bra skådespeleriet och mystiken att dramat om surffamiljen i San Diego som besöks av en underlig man med magiska kvaliteter blev otroligt bra. Synd att HBO sökte en bredare publik.
Breaking Bad började nyligen sin andra säsong och är riktigt bra. Kul också att se Bryan Cranston, mest känd för rollen som pappan i Malcolm In The Middle, som en överkvalificerad kemilärare med lungcancer som börjar göra crystalmeth för att försörja sin familj efter hans död.
Scrubs är en kultserie som inte går att ignorera. Fantastisk humor och en Zach Braff som är genialisk. Trots att Scrubs är inne på den åttonde säsongen känns inget gammalt och det märks att skådespelarna får rum att improvisera. Man vet att man får kvalitetshumor varje avsnitt. Ett stort plus för att den inte är en typisk sitcom, inspelad i en trist studio med plats mellan kommentarer för skratt eller matbord där folk bara sitter runt en sida.
Eastbound And Down är en ny serie, bara sex avsnitt gammal men den är så jävla rolig. Igår såg jag ett avsnitt, där huvudkaraktären Kenny Rogers samtalar med kvinnan han älskar och försöker vinna och säger "Listen here you beautiful bitch, I'm about to fuck you up with some truth", det citatet ringar in serien rätt väl. Med Will Ferrell bakom styrspakarna och Danny R. McBride i en roll skräddarsydd för honom blir komiken total.
Kolla in Storytelling, en kille från Malmö som gör riktigt soft musik. Gitarr blandad med lite elektro, mest lite trumbeats. Fint som snus. Titta in på hans Myspace, och lyssna lite där. Speciellt låten Tusenfemtio är bra. Mannen bakom Storytelling, Joel Jönsson är en sådan hyvens kille att han lagt upp plattan Bones gratis här på TPB. För att köpa den maila honom på [email protected]
På söndag har Jill Scotts 'The No. 1 Ladies Detective Agency' premiär på HBO, håll utkik.
EDIT:
Nu, en dag efter jag skrev listan, inser jag mitt vansinne då jag helt glömt bort 30 Rock från mina top5 serier, som absolut borde vara med, samtidigt som Breaking Bad kanske fick en lite för hög placering. 30 Rock är tveklöst den bästa komediserien, med Tina Fey och Alec Baldwin i storform varje avsnitt.
Dr. Hannes Modig
Top 5 Film
1. The Wrestler
2. No Country For Old Men
3. Slumdog Millionaire
4. Frozen River
5. Rachel Getting Married
Ligger inte så mycket tanke bakom den här topfemman, men det är så jävla svårt att ranka filmer att jag bara slänger ihop nåt istället, blev väl rätt respektabelt ändå. Fast lite trist när alla filmer blivit oscarsnominerade, man vill ju vara lite svår. Värt att kommentera är också att No Country For Old Men släpptes slutet av 07, resten är från 08.
Top 5 Serier
1. Generation Kill
2. John From Cincinnati
3. Breaking Bad
4. Scrubs
5. Eastbound And Down
Här finns det lite mer att säga, eftersom det finns lite mer tanke bakom listan (det finns ju betydligt färre bra serier än filmer, vilket gör att det blir lättare att se över urvalet). Generation Kill var en rätt given 1a, som med sina 13 avsnitt och en Alexander Skarsgård som gör att man blir stolt över att vara svensk i huvudrollen gjorde succé på HBO. Generation Kill baserades på en serie reportage i The Rolling Stone som handlar om invasionen av Irak, reportern följer där de trupper som var först in, bakom fiendens linjer. En soldat som var med i kriget spelar faktiskt sig själv i serien, vilket är lite fräckt. Den här serien mäter sig med Band of Brothers, men porträtterar på ett annat sätt kriget.
John From Cincinnati var en helt fantastisk serie som skulle ta över efter Sopranos (också den på kanonnätverket HBO) men som tyvärr lades ned efter första säsongen. Trots det minst sagt konstiga slutet gjorde de intressanta karaktärerna, det makalöst bra skådespeleriet och mystiken att dramat om surffamiljen i San Diego som besöks av en underlig man med magiska kvaliteter blev otroligt bra. Synd att HBO sökte en bredare publik.
Breaking Bad började nyligen sin andra säsong och är riktigt bra. Kul också att se Bryan Cranston, mest känd för rollen som pappan i Malcolm In The Middle, som en överkvalificerad kemilärare med lungcancer som börjar göra crystalmeth för att försörja sin familj efter hans död.
Scrubs är en kultserie som inte går att ignorera. Fantastisk humor och en Zach Braff som är genialisk. Trots att Scrubs är inne på den åttonde säsongen känns inget gammalt och det märks att skådespelarna får rum att improvisera. Man vet att man får kvalitetshumor varje avsnitt. Ett stort plus för att den inte är en typisk sitcom, inspelad i en trist studio med plats mellan kommentarer för skratt eller matbord där folk bara sitter runt en sida.
Eastbound And Down är en ny serie, bara sex avsnitt gammal men den är så jävla rolig. Igår såg jag ett avsnitt, där huvudkaraktären Kenny Rogers samtalar med kvinnan han älskar och försöker vinna och säger "Listen here you beautiful bitch, I'm about to fuck you up with some truth", det citatet ringar in serien rätt väl. Med Will Ferrell bakom styrspakarna och Danny R. McBride i en roll skräddarsydd för honom blir komiken total.
Kolla in Storytelling, en kille från Malmö som gör riktigt soft musik. Gitarr blandad med lite elektro, mest lite trumbeats. Fint som snus. Titta in på hans Myspace, och lyssna lite där. Speciellt låten Tusenfemtio är bra. Mannen bakom Storytelling, Joel Jönsson är en sådan hyvens kille att han lagt upp plattan Bones gratis här på TPB. För att köpa den maila honom på [email protected]
På söndag har Jill Scotts 'The No. 1 Ladies Detective Agency' premiär på HBO, håll utkik.
EDIT:
Nu, en dag efter jag skrev listan, inser jag mitt vansinne då jag helt glömt bort 30 Rock från mina top5 serier, som absolut borde vara med, samtidigt som Breaking Bad kanske fick en lite för hög placering. 30 Rock är tveklöst den bästa komediserien, med Tina Fey och Alec Baldwin i storform varje avsnitt.
Dr. Hannes Modig
Watchmen
Lite musik till läsningen, Fela Kuti - Lady. Fantastisk jazz/afrobeat/funk från 70-talet som jag blev upplyst om i den underbara filmen The Visitor.
Köpte Alan Moores och Dave Gibbons fantastiska serie Watchmen på bok förra veckan. Den är helt löjligt bra. Har ett kapitel kvar, jag vill inte läsa det för då har jag inget kvar. Nu kanske jag verkar lite fånig som läser serier.
Jag har aldrig varit nån serienörd, men det här är rysligt bra. Mörkt, underbara teckningar och en innovativ och överraskande plott. Det är inte bara jag som gillar serien, den är allmänt ansedd att vara den bästa serien någonsin. Time Magazine tog med den på sin lista av de 100 mest inflytesrika böckerna någonsin. Jag vill inte gå in på storylinen för den är komplex och jag kommer bara fucka upp det. Nu har skiten blivit film, som har premiär på fredag. Watchmen har länge sagts vara omöjlig att filma, och det uppstår en hel del problem om man vill konvertera allt. Mellan de olika kapitlen finns fejkutdrag av olika dokument som ger ett nytt djup åt plotten, hur man ska få fram faktan läsaren får i dessa mellanlandningar i filmmediumet är intressant. Folk har också sagt att det kvittar hur filmen görs, storyn är så pass bra att det kommer bli ok hur man än gör. Det vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om. Jag har på denna korta tid förälskat mig totalt i min gula bok, och ser redan nu filmen som en skymf. Jag ska självklart se filmen, troligtvis på fredag, och jag vill gilla den, men jag känner redan på mig att jag kommer klanka ner på den, sätter omöjliga förväntningar. Den ligger redan inne på top250 på IMDB med 8,3 i snitt (ligger nu på plats #152, men kommer nog klättra snart vid en uppdatering eftersom att den listas på ett snittbetyg av 8,1), det är sjukt bra. En fråga som ganska kvickt stiger inom mig är varför man inte har startat projektet tidigare? Det är helt enkelt för att rättigheter och manus har bytt ägare konstant, projektet har varit på gång sen slutet av 80-talet, bara något år efter att serien kommit ut. Regissörer har haft olika projekt som krockat, rättighetsinnehavare har dött. Alan Moore ombads skriva manus först, men tackade nej. Tecknaren Dave Gibbons var dock med under produktionen och har uttryckt sitt gillande. Moore är inte bara känd för Watchmen, han har skrivit andra serier som blivit film, From Hell, V for Vendetta och The League of Extraordinary Gentlemen (vars filmversion blev minst sagt mindre lyckad). Watchmen regisseras av Zack Snyder, känd från 300 och jag tror att han hade nåt finger i Sin City. Snyder har sagt att Watchmen, likt Sin City kommer följa serie-förlagan ruta för ruta. Jag får nästan fjärilar i magen när jag tänker på filmen, har inte varit såhär peppad på väldigt länge.
Jag vågar redan nu påstå att Watchmen kommer bli 09s stora film. Det kommer bli årets motsvarighet till Dark Knight fast bättre, 2 h 42 min av paradis. Om man tyckte att Jokern var fräck kommer man bli älska Rorshcach som är Watchmens kanske mest populära figur som har en central roll och i vissa kapitel fungerar som berättare.
Jag försöker att vara en kärleksfull människa och, att till skillnad från mina gymnasieår inte hata så hilmarns mycket. Men jag kan inte kämpa emot längre, jag hatar verkligen Rachael Ray och Tyra Banks, som båda har två helt värdelösa talkshows. Ray kan jag ursäkta lite mer, hennes grej är inte för mig helt enkelt; men fröken Banks kan inte hjälpas. Hon har en helt galet dålig talkshow där hon tar in folk hon inte tycker om som hon pratar nedsättande till och ger dem ingen chans till att försvara sig. Hon säljer en bild av sig själv där hon är bäst och proffessor i allt, "you are just a litte baby inside" som hon sa i programmet jag såg igår (anar jag en sadomasochistisk sida hos mig själv?). Men det är ju klart att Tyra Banks sitter inne på all visdom, hon var ju faktiskt supermodell i flera år och nu leder hon en framgångsrik realityserie som inte respekteras av industrin den riktar sig till. Om man blir ombedd att vara med i ett program tar man väl för givet att få ge sin version och få förklara sin åsikt. Men inte i the tyra show eller vad skiten heter, i denna realm är Tyra gud, och om du inte tycker som henne har du fel.
Fuck you Tyra.
Fotnot: förra inlägget handlade mest om N.A.S.A. och jag måste säga att jag faktiskt älskar plattan nu. Saker behöver ibland bara lite speltid och N.A.S.A. har absolut vunnit min gunst nu.
Dr. Hannes Modig
Köpte Alan Moores och Dave Gibbons fantastiska serie Watchmen på bok förra veckan. Den är helt löjligt bra. Har ett kapitel kvar, jag vill inte läsa det för då har jag inget kvar. Nu kanske jag verkar lite fånig som läser serier.
Jag har aldrig varit nån serienörd, men det här är rysligt bra. Mörkt, underbara teckningar och en innovativ och överraskande plott. Det är inte bara jag som gillar serien, den är allmänt ansedd att vara den bästa serien någonsin. Time Magazine tog med den på sin lista av de 100 mest inflytesrika böckerna någonsin. Jag vill inte gå in på storylinen för den är komplex och jag kommer bara fucka upp det. Nu har skiten blivit film, som har premiär på fredag. Watchmen har länge sagts vara omöjlig att filma, och det uppstår en hel del problem om man vill konvertera allt. Mellan de olika kapitlen finns fejkutdrag av olika dokument som ger ett nytt djup åt plotten, hur man ska få fram faktan läsaren får i dessa mellanlandningar i filmmediumet är intressant. Folk har också sagt att det kvittar hur filmen görs, storyn är så pass bra att det kommer bli ok hur man än gör. Det vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om. Jag har på denna korta tid förälskat mig totalt i min gula bok, och ser redan nu filmen som en skymf. Jag ska självklart se filmen, troligtvis på fredag, och jag vill gilla den, men jag känner redan på mig att jag kommer klanka ner på den, sätter omöjliga förväntningar. Den ligger redan inne på top250 på IMDB med 8,3 i snitt (ligger nu på plats #152, men kommer nog klättra snart vid en uppdatering eftersom att den listas på ett snittbetyg av 8,1), det är sjukt bra. En fråga som ganska kvickt stiger inom mig är varför man inte har startat projektet tidigare? Det är helt enkelt för att rättigheter och manus har bytt ägare konstant, projektet har varit på gång sen slutet av 80-talet, bara något år efter att serien kommit ut. Regissörer har haft olika projekt som krockat, rättighetsinnehavare har dött. Alan Moore ombads skriva manus först, men tackade nej. Tecknaren Dave Gibbons var dock med under produktionen och har uttryckt sitt gillande. Moore är inte bara känd för Watchmen, han har skrivit andra serier som blivit film, From Hell, V for Vendetta och The League of Extraordinary Gentlemen (vars filmversion blev minst sagt mindre lyckad). Watchmen regisseras av Zack Snyder, känd från 300 och jag tror att han hade nåt finger i Sin City. Snyder har sagt att Watchmen, likt Sin City kommer följa serie-förlagan ruta för ruta. Jag får nästan fjärilar i magen när jag tänker på filmen, har inte varit såhär peppad på väldigt länge.
Jag vågar redan nu påstå att Watchmen kommer bli 09s stora film. Det kommer bli årets motsvarighet till Dark Knight fast bättre, 2 h 42 min av paradis. Om man tyckte att Jokern var fräck kommer man bli älska Rorshcach som är Watchmens kanske mest populära figur som har en central roll och i vissa kapitel fungerar som berättare.
Jag försöker att vara en kärleksfull människa och, att till skillnad från mina gymnasieår inte hata så hilmarns mycket. Men jag kan inte kämpa emot längre, jag hatar verkligen Rachael Ray och Tyra Banks, som båda har två helt värdelösa talkshows. Ray kan jag ursäkta lite mer, hennes grej är inte för mig helt enkelt; men fröken Banks kan inte hjälpas. Hon har en helt galet dålig talkshow där hon tar in folk hon inte tycker om som hon pratar nedsättande till och ger dem ingen chans till att försvara sig. Hon säljer en bild av sig själv där hon är bäst och proffessor i allt, "you are just a litte baby inside" som hon sa i programmet jag såg igår (anar jag en sadomasochistisk sida hos mig själv?). Men det är ju klart att Tyra Banks sitter inne på all visdom, hon var ju faktiskt supermodell i flera år och nu leder hon en framgångsrik realityserie som inte respekteras av industrin den riktar sig till. Om man blir ombedd att vara med i ett program tar man väl för givet att få ge sin version och få förklara sin åsikt. Men inte i the tyra show eller vad skiten heter, i denna realm är Tyra gud, och om du inte tycker som henne har du fel.
Fuck you Tyra.
Fotnot: förra inlägget handlade mest om N.A.S.A. och jag måste säga att jag faktiskt älskar plattan nu. Saker behöver ibland bara lite speltid och N.A.S.A. har absolut vunnit min gunst nu.
Dr. Hannes Modig
