Gran Torino
Igår såg jag en riktigt bra film, Gran Torino, som är Clint Eastwoods senaste projekt. Clintan producerar, regisserar och spelar i denna pärla. Filmen börjar med en begravning där Walt Kowalski's (Clintan) fru tas farväl av. Det visar sig direkt att Walt kan vara världens suraste gubbe och verkar leva kvar i 50-talet, då han också krigade i Korea. Han har ett dåligt förhållande med sina söner och är allmänt ogillad av alla. Walt bor kvar i sitt kvarter som enda amerikan, alla grannar är Hmong (folkslag från Thailand,Laos och Kina). Hans granne, en tonåring som heter Tao, försöker sno hans mest värdefulla ägodel, en 1972 Gran Torino, som ett ingångsprov till ett Hmong-gäng. Efter ett tag visar det sig att gubben har lite mer än sten inombords och han tar Tao under sina vingar och försöker lära honom att vara en riktig man. Det känns först ganska klyschigt, hela arg-krigsveteran-köret, men det utvecklas och blir ordentligt bra. Rollen som Walt verkar skräddarsydd för Eastwood som fortsätter att leverera. Ahney Her gör rollen som Taos syster Sue fint också, hoppas att man får se mer av henne i framtiden.
Såg Ghost Town för nån vecka sen. Otippat nog var den bra. Greg Kinnear är med och är väl ok, men Ricky Gervais är skitbra och Téa Leoni är stabil. Har kommit en hel del bra komedier 08, det tackar man för.
Kan någon som gillar Glasvegas tala om för mig vad dealen är? jag fattar inte, låter bara likadant alltihopa. Lyssna på The Gaslight Anthem istället om ni gillar sån musik.
Dr. Hannes Modig
Såg Ghost Town för nån vecka sen. Otippat nog var den bra. Greg Kinnear är med och är väl ok, men Ricky Gervais är skitbra och Téa Leoni är stabil. Har kommit en hel del bra komedier 08, det tackar man för.
Kan någon som gillar Glasvegas tala om för mig vad dealen är? jag fattar inte, låter bara likadant alltihopa. Lyssna på The Gaslight Anthem istället om ni gillar sån musik.
Dr. Hannes Modig
Cooking by the book
Wow... precis när jag skulle börja skriva kom det en liten jordbävning. Eftersom jag inte är van vid sånt här tyckte jag att det var ashäftigt, en gång till! 4,7 på richterskalan är inte fel!
Jag gillar när man kan ta två sorters musik, röra ihop det och få ett bra resultat. Ju mer olika delarna man samplar är ju häftigare blir det. Pålsson tipsade på en förfest för några veckor sen om en riktigt fet remix en norrman som kallas Thomax gjort där han blandar norsk folkmusik av Halvdan Sivertsen med M.O.P. Produkten är crazy good! Lyssna på den här! Jag menar det, lyssna på den, den börjar lite segt men det bryter ut i eufori.
Min favorit vad der gäller masups är tveklöst Girl Talk (som faktiskt samplat samma M.O.P.-låt), som jag nämnt tidigare här, och man vill ju inte bli långrandig så jag skippar att skriva en 20-sidors avhandling om honom. Istället vill jag high-lighta en mashup av Mastgrr, där Lil Jon mixas med en låt från ett barnprogram som heter Lazy Town.
It's a piece of cake to bake a pretty cake.
När jag först såg den fastnade jag verkligen. Eftersom att den är ganska kort så satt jag och lyssnade på den om och om igen. Jag uppskattar faktiskt den här barnprogramslåten och det blir kalas med Lil Jons minst sagt opassande text, det är ju helt fantastiskt.
Den finfina sidan White Folks Get Crunk baseras rätt mycket på att folk laddar upp sina mashups. De har precis listat årets top 5 mashups som definitivt är värd att kolla in. Som svensk gillar man klart när någon mixar Roxette med gangsta rap.
Januari blir en fin månad vad det gäller serier. Vi får återse gamla goa Lost, som fått massvis med oförtjänt downtalk här, men är fortfarande en av de högst skattade serierna i the ol 'SA. Scrubs kommer också tillbaka för sin 8e säsong som sägs bli Zach Braffs sista. Alltid lika spännande 24 kommer också tillbaka med ett rejält brak i en fyratimmarspremiär i två delar två kvällar irad. Den premiär jag ser mest fram emot var fjolårets tveklöst bästa nya serie och kommer nu tillbaka för sin 2a säsong, Flight of the Conchords. Den har fått mycket hype, allt välförtjänt. Det är bara att hoppas att materialet håller samma standard nu när de blivit tvugna att skriva helt nya låtar, vilket de har sagt att det har varit ett problem.
För att lätt hålla koll på sina serier rekommenderar jag tv-kalendern.se och för att se vilka serier som gäller kan ni kolla min personliga här.
Fall Out Boy har en tid varit ett av mina få guilty pleasures. Jag brukar inte skämmas så mycket över vilken musik jag gillar, och det tycker jag inte att man ska göra, men det är något med Fall Out Boy som jag verkligen inte tycker om samtidigt som jag faktiskt gillar deras musik (Infinity On High från 07). De släppte nyligen nytt, Folie A Deux, och den är fan trist, överpretantiöst och svårt namn också. Det låter inte som förra albumet, där det kändes som att de gjorde vad de ville och inte fastnade i något musikaliskt mönster. Det här känns lite oinspirerat. Men jag har bara lyssnat igenom skiten en gång, kanske jag ändrar mig om jag ger det en chans eller tio till. Jag har också lyssnat lite på Clipses nya mixtape, Road to Till the Casket Drops, som jag skrivit lite om här innan. Det var helt ok, en mixtape helt enkelt. Bästa låten är nog en tribute till Lupe Fiasco där de snott hans beat, men Lupe gör det bättre i originalet. Återstår att se om Till the Casket Drops (kommande skivan) är något att ha, men deras album Hell Hath No Fury från 06 blir svårslaget.
Något som faktiskt är värt att lyssna på är Justice - A Cross The Universe, som finns både som film och skiva. Det är helt enkelt en inspelning från en liveshow. Har inte sett filmen men det är klart att jag ska göra det
När jag i mitt förra inlägg nämnde Vampire Weekend insåg jag att jag aldrig skrivit något om dem här. Det måste åtgärdas. De är skitbra.
Titta gärna lite längre in, när de sitter på nåt cafe och har sig.
Det här klippet gör dem egentligen ingen rättvisa, för killen kan knappt sjunga utanför studion verkar det som. Men deras skiva som bär deras eget namn, Vampire Weekend från 2007 är riktigt fin. Ge dem en ordentlig chans.
En shoutout till vår nya skribent som skriver under signaturen AW! Det var på tiden att du la in något och jag hoppas att det blir fler och möjligvis längre inlägg i framtiden, hur ska du annars kunna höja standarden?
Vaya con dios (såg Point Break idag)
Dr. Hannes Modig
Jag gillar när man kan ta två sorters musik, röra ihop det och få ett bra resultat. Ju mer olika delarna man samplar är ju häftigare blir det. Pålsson tipsade på en förfest för några veckor sen om en riktigt fet remix en norrman som kallas Thomax gjort där han blandar norsk folkmusik av Halvdan Sivertsen med M.O.P. Produkten är crazy good! Lyssna på den här! Jag menar det, lyssna på den, den börjar lite segt men det bryter ut i eufori.
Min favorit vad der gäller masups är tveklöst Girl Talk (som faktiskt samplat samma M.O.P.-låt), som jag nämnt tidigare här, och man vill ju inte bli långrandig så jag skippar att skriva en 20-sidors avhandling om honom. Istället vill jag high-lighta en mashup av Mastgrr, där Lil Jon mixas med en låt från ett barnprogram som heter Lazy Town.
It's a piece of cake to bake a pretty cake.
När jag först såg den fastnade jag verkligen. Eftersom att den är ganska kort så satt jag och lyssnade på den om och om igen. Jag uppskattar faktiskt den här barnprogramslåten och det blir kalas med Lil Jons minst sagt opassande text, det är ju helt fantastiskt.
Den finfina sidan White Folks Get Crunk baseras rätt mycket på att folk laddar upp sina mashups. De har precis listat årets top 5 mashups som definitivt är värd att kolla in. Som svensk gillar man klart när någon mixar Roxette med gangsta rap.
Januari blir en fin månad vad det gäller serier. Vi får återse gamla goa Lost, som fått massvis med oförtjänt downtalk här, men är fortfarande en av de högst skattade serierna i the ol 'SA. Scrubs kommer också tillbaka för sin 8e säsong som sägs bli Zach Braffs sista. Alltid lika spännande 24 kommer också tillbaka med ett rejält brak i en fyratimmarspremiär i två delar två kvällar irad. Den premiär jag ser mest fram emot var fjolårets tveklöst bästa nya serie och kommer nu tillbaka för sin 2a säsong, Flight of the Conchords. Den har fått mycket hype, allt välförtjänt. Det är bara att hoppas att materialet håller samma standard nu när de blivit tvugna att skriva helt nya låtar, vilket de har sagt att det har varit ett problem.
För att lätt hålla koll på sina serier rekommenderar jag tv-kalendern.se och för att se vilka serier som gäller kan ni kolla min personliga här.
Fall Out Boy har en tid varit ett av mina få guilty pleasures. Jag brukar inte skämmas så mycket över vilken musik jag gillar, och det tycker jag inte att man ska göra, men det är något med Fall Out Boy som jag verkligen inte tycker om samtidigt som jag faktiskt gillar deras musik (Infinity On High från 07). De släppte nyligen nytt, Folie A Deux, och den är fan trist, överpretantiöst och svårt namn också. Det låter inte som förra albumet, där det kändes som att de gjorde vad de ville och inte fastnade i något musikaliskt mönster. Det här känns lite oinspirerat. Men jag har bara lyssnat igenom skiten en gång, kanske jag ändrar mig om jag ger det en chans eller tio till. Jag har också lyssnat lite på Clipses nya mixtape, Road to Till the Casket Drops, som jag skrivit lite om här innan. Det var helt ok, en mixtape helt enkelt. Bästa låten är nog en tribute till Lupe Fiasco där de snott hans beat, men Lupe gör det bättre i originalet. Återstår att se om Till the Casket Drops (kommande skivan) är något att ha, men deras album Hell Hath No Fury från 06 blir svårslaget.
Något som faktiskt är värt att lyssna på är Justice - A Cross The Universe, som finns både som film och skiva. Det är helt enkelt en inspelning från en liveshow. Har inte sett filmen men det är klart att jag ska göra det
När jag i mitt förra inlägg nämnde Vampire Weekend insåg jag att jag aldrig skrivit något om dem här. Det måste åtgärdas. De är skitbra.
Titta gärna lite längre in, när de sitter på nåt cafe och har sig.
Det här klippet gör dem egentligen ingen rättvisa, för killen kan knappt sjunga utanför studion verkar det som. Men deras skiva som bär deras eget namn, Vampire Weekend från 2007 är riktigt fin. Ge dem en ordentlig chans.
En shoutout till vår nya skribent som skriver under signaturen AW! Det var på tiden att du la in något och jag hoppas att det blir fler och möjligvis längre inlägg i framtiden, hur ska du annars kunna höja standarden?
Vaya con dios (såg Point Break idag)
Dr. Hannes Modig
Sleepyhead
Sleepyhead med Passion Pit är en av årets fetaste låtar. Den här remixen är om möjligt ännu bättre.
Så enkelt är det.
/AW
Kwassa Kwassa
Redan 2004 fick vi veta att Jay Leno skulle sluta göra "The Tonight Show" nästa år. Datumet för det sista programmet är den 29e maj 09. Efterträdare till tronen blir den makalösa Conan O'Brien, som just nu är värd för programmet "Late Night" på samma kanal, NBC. Detta betyder såklart att det blir en ledig post på Late Night, och det har sedan länge varit känt att det är SNL-räven Jimmy Fallon som tar över det programmet. Fallon avslöjade igår på sin blogg att det är The Roots som ska bli husband på Late Night, detta kan bli riktigt fräckt! Se ett trist reportage om det hela på youtube.
Esau Mwamwaya var en musiker i Malawi, där han spelade med lokala legender, sen stack han till London. Där började han jobba i en butik som sålde diverse grejer, mest second hand. Han sålde en cykel till Radioclits producent och träffade då Etienne Tron. De bjöd med honom till sin studio i närheten och började meka lite med musik. Esau fick lite hype tidigare i år då hans remix på M.I.A.s Paper Planes kom ut. Han har nu släppt en mixtape Esau Mwamwaya and Radioclit are the Very Best producerad av Radioclit, helt gratis på sin myspace, tanka här! Hela grejen låter lite trist, en kulturkrock, blabla... men det här är mer än så, det funkar verkligen, platsar i top 20 album i år.
Han samplar gott hela plattan, lite Beatles, Architecture In Helsinki, Michael Jackson, Ruby Suns och den bästa låten Cape Cod Kwassa Kwassa baseras på Vampire Weekends låt med samma namn.
Ge Mig
Blur ska återförenas. Hittills är bara en spelning bokad, den 3e juli 09 i Hyde Park i London. Blur vann faktiskt en omröstning för något år sen om GBs (inte glassen) bästa band genom tiderna, det var nån engelsk radiokanal som styrde upp röstningen.
Dr. Hannes Modig
Esau Mwamwaya var en musiker i Malawi, där han spelade med lokala legender, sen stack han till London. Där började han jobba i en butik som sålde diverse grejer, mest second hand. Han sålde en cykel till Radioclits producent och träffade då Etienne Tron. De bjöd med honom till sin studio i närheten och började meka lite med musik. Esau fick lite hype tidigare i år då hans remix på M.I.A.s Paper Planes kom ut. Han har nu släppt en mixtape Esau Mwamwaya and Radioclit are the Very Best producerad av Radioclit, helt gratis på sin myspace, tanka här! Hela grejen låter lite trist, en kulturkrock, blabla... men det här är mer än så, det funkar verkligen, platsar i top 20 album i år.
Han samplar gott hela plattan, lite Beatles, Architecture In Helsinki, Michael Jackson, Ruby Suns och den bästa låten Cape Cod Kwassa Kwassa baseras på Vampire Weekends låt med samma namn.
Ge Mig
Blur ska återförenas. Hittills är bara en spelning bokad, den 3e juli 09 i Hyde Park i London. Blur vann faktiskt en omröstning för något år sen om GBs (inte glassen) bästa band genom tiderna, det var nån engelsk radiokanal som styrde upp röstningen.
Dr. Hannes Modig
That’s on the real
The Wackness är en skitbra film. Hoppas den vinner nån oscar. Den utspelar sig i New York sommaren 94 och handlar om Luke Shapiro, en kille som precis slutat High School, langar gräs och hatar livet.
Alla skådisar gör bra ifrån sig, men det är Ben Kingsleys porträtt av Dr. Squires som tar kakan. Luke langar till Dr. Squires och får terapi som betalning. Squires blir också Lukes enda vän och ger honom råd, men det visar sig att han inte kan praktisera det han predikar. I härvan av relationer som uppstår ser man också en klassklyfta. Både vad det gäller ekonomisk tillstånd som social rang i plugget. Det är en intressant film på många nivåer och ingen karaktär känns platt (bortsett från Lukes föräldrar, men de får inte mycket tid i rutan). Det som jag kanske tycker om mest med filmen är soundtracket, nästan bara hiphop från tidigt 90-tal, som verkligen ger mig en bättre känsla av tidsperioden. I trailern får man tex höra Biz Markies kalaslåt Just a Friend. Filmen handlar om relationer, och intressanta sådana finns det gott om. Det är en film som i början verkar vara en i mängden, men efter ett tag visar den att den är mer komplex. Josh Peck som Luke får det att funka, och även om jag mest minns Ben Kingsleys prestation så är det nog Peck som gör det tyngsta arbetet. En av de bästa filmerna jag sett i år. Se den.
För ett tag sen, ca april, dök en av de roligaste internetserierna upp. Det var bara tre "akter", men det var tre helt fantastiska akter. Jag pratar om Dr. Horrible's Sing Along Blogg. Tyvärr streamas den nuförtiden i Hulu, vilket betyder att man bara kan se den inom USA. Trevligt nog har en god själ lagt upp akterna på youtube, se dem här. I huvudrollen ser vi Neil Patrick Harris (Barney i How I Met Your Mother) som Dr. Horrible, en antihjälte som vill se världen i kaos. Han har såklart en nemesis, Captain Hammer som alltid lyckas förstöra hans planer. Det finns självklart en oskyldig kvinna inblandad, Penny, som gör livet mer komplicerat för Dr. Horrible. Serien är upplagd delvis som Dr. Horribles egna videoblogg och sen med klipp från hans äventyr, där situationer bryter ut i sång. Bästa internetmusikalen någonsin.
En annan skitbra internetserie är Wainy Days. Skrivet och agerat av David Wain (från kanonserien Stella), som serien också handlar om.
Detta är det absolut första avsnittet där vi också får se Elizabeth Banks, senast från Zack and Miri. Wainy Days avslutade precis sin 3e säsong.
Kanye Wests nya platta, 808s & Heartbreak finns ute nu. Tragiskt nog så kör han stenhårt på sin auto-tune. Han slänger in lite lo-fi ibland också, så att det låter som att han sjunger ur en 80-talsradio. Vissa låtar känner man att de hade varit bra om det inte vore för den jävla auto-tunen, han låter som en robot, eller ännu värre, som Cher. Det värsta är när jag inser att jag faktiskt gillar en låt, Robocop.
Kanye west Robocop from Giovanni on Vimeo.
Det finns ingen video ännu, så man får nöja sig med själva musiken. I Robocop får vi höra både auto-tune och hur han kör lite lo-fi. Tydligast används lo-fi i Welcome to Heartbreak där Kid Cudi säger "shock, radio" med vanlig röst hela tiden, vilket ger en tydlig kontrast mot Kanyes skit.
The Knife skriver en opera. Baserad på Darwins On the Origin of Species för att fira de 150 år som gått sen den kom ut. Ett konstigt koncept, men The Knife är, om något, konstiga. Jag hoppas att det blir något att ha. Ena halvan av duon, Olof Dreijer har stuckit till Amazonas för att studera djur, medans Karin Dreijer Andersson stannade hemma för att ta PR-foton. Syskonen ska skriva allt, dvs både musik och text. Operan kommer att gå upp i Köpenhamn november 09.
Foto av Karin Dreijer Andersson
För ett tag sen gjorde Damon Albarn, från Blur och the Gorillaz en opera på en gammal kinesik skrift med sin polare Jamie Hewlett, och det blev skitbra. De omarbetade sen musiken och släppte en platta; Monkey - Journey to the West som förvånande nog var bra på nåt konstigt sätt. Håller tummarna för att The Knife också kan göra något fint av detta.
Dr. Hannes Modig
Alla skådisar gör bra ifrån sig, men det är Ben Kingsleys porträtt av Dr. Squires som tar kakan. Luke langar till Dr. Squires och får terapi som betalning. Squires blir också Lukes enda vän och ger honom råd, men det visar sig att han inte kan praktisera det han predikar. I härvan av relationer som uppstår ser man också en klassklyfta. Både vad det gäller ekonomisk tillstånd som social rang i plugget. Det är en intressant film på många nivåer och ingen karaktär känns platt (bortsett från Lukes föräldrar, men de får inte mycket tid i rutan). Det som jag kanske tycker om mest med filmen är soundtracket, nästan bara hiphop från tidigt 90-tal, som verkligen ger mig en bättre känsla av tidsperioden. I trailern får man tex höra Biz Markies kalaslåt Just a Friend. Filmen handlar om relationer, och intressanta sådana finns det gott om. Det är en film som i början verkar vara en i mängden, men efter ett tag visar den att den är mer komplex. Josh Peck som Luke får det att funka, och även om jag mest minns Ben Kingsleys prestation så är det nog Peck som gör det tyngsta arbetet. En av de bästa filmerna jag sett i år. Se den.
För ett tag sen, ca april, dök en av de roligaste internetserierna upp. Det var bara tre "akter", men det var tre helt fantastiska akter. Jag pratar om Dr. Horrible's Sing Along Blogg. Tyvärr streamas den nuförtiden i Hulu, vilket betyder att man bara kan se den inom USA. Trevligt nog har en god själ lagt upp akterna på youtube, se dem här. I huvudrollen ser vi Neil Patrick Harris (Barney i How I Met Your Mother) som Dr. Horrible, en antihjälte som vill se världen i kaos. Han har såklart en nemesis, Captain Hammer som alltid lyckas förstöra hans planer. Det finns självklart en oskyldig kvinna inblandad, Penny, som gör livet mer komplicerat för Dr. Horrible. Serien är upplagd delvis som Dr. Horribles egna videoblogg och sen med klipp från hans äventyr, där situationer bryter ut i sång. Bästa internetmusikalen någonsin.
En annan skitbra internetserie är Wainy Days. Skrivet och agerat av David Wain (från kanonserien Stella), som serien också handlar om.
Detta är det absolut första avsnittet där vi också får se Elizabeth Banks, senast från Zack and Miri. Wainy Days avslutade precis sin 3e säsong.
Kanye Wests nya platta, 808s & Heartbreak finns ute nu. Tragiskt nog så kör han stenhårt på sin auto-tune. Han slänger in lite lo-fi ibland också, så att det låter som att han sjunger ur en 80-talsradio. Vissa låtar känner man att de hade varit bra om det inte vore för den jävla auto-tunen, han låter som en robot, eller ännu värre, som Cher. Det värsta är när jag inser att jag faktiskt gillar en låt, Robocop.
Kanye west Robocop from Giovanni on Vimeo.
Det finns ingen video ännu, så man får nöja sig med själva musiken. I Robocop får vi höra både auto-tune och hur han kör lite lo-fi. Tydligast används lo-fi i Welcome to Heartbreak där Kid Cudi säger "shock, radio" med vanlig röst hela tiden, vilket ger en tydlig kontrast mot Kanyes skit.
The Knife skriver en opera. Baserad på Darwins On the Origin of Species för att fira de 150 år som gått sen den kom ut. Ett konstigt koncept, men The Knife är, om något, konstiga. Jag hoppas att det blir något att ha. Ena halvan av duon, Olof Dreijer har stuckit till Amazonas för att studera djur, medans Karin Dreijer Andersson stannade hemma för att ta PR-foton. Syskonen ska skriva allt, dvs både musik och text. Operan kommer att gå upp i Köpenhamn november 09.
Foto av Karin Dreijer Andersson
För ett tag sen gjorde Damon Albarn, från Blur och the Gorillaz en opera på en gammal kinesik skrift med sin polare Jamie Hewlett, och det blev skitbra. De omarbetade sen musiken och släppte en platta; Monkey - Journey to the West som förvånande nog var bra på nåt konstigt sätt. Håller tummarna för att The Knife också kan göra något fint av detta.
Dr. Hannes Modig
Goin' to Philly... och tillbaka till Roskilde
Philadelphia är en stad jag kommit i kontakt med mycket under de senaste veckorna. Dels stadens underground hip hop-scen och dels tv-serien It's Always Sunny in Philadelphia.
Hip hop-gruppen Jedi Mind Tricks från denna stad släppte i höst sin nya skiva A History of Violence. Det är i år också 10 år sedan Jedi Mind Tricks MC Vinnie Paz startade supergruppen Army of the Pharaohs. En supergrupp i meningen att det var ett samarbete mellan diverse hip hoppare från olika grupper och projekt. Huvudsakligen härstammar medlemmarna från just Philadelphia. Projektet lades på is ett par år efter att det bildats men återupptogs för några år sedan och gruppen har under dessa år släppt två album, The Torture Papers och Ritual of Battle, och båda skivorna rekommenderas. Flera album med kopplingar till Jedi Mind Tricks och Army of the Pharaohs har släppts i år. En kille vid namn Doap Nixon, som fick sitt genombrott med Army of the Pharaohs släppte tidigare under sommaren sitt debutalbum Sour Diesel. King Syze, också han en av medlemmarna från AOTP (som supergruppen också kallas, och som man kan skriva om man vill verka lite insatt, eller helt enkelt inte orkar skriva hela namnet) släppte i år albumet The Labor Union. En producent som gjort beats åt båda dessa album är Snowgoons som i somras också släppte ett album vid namn Black Snow. Även duon Outerspace, som är medlammar i AOTP, släppte sitt nya album God's Fury i år. Dessa album innehåller alla vissa höjdpunkter, men Snowgoons och Doap Nixons album är de jag främst skulle rekommendera. Båda innehåller många riktigt sköna låtar, och de båda artisterna möts i låten Heaven is Calling på Sour Diesel, där Doap Nixon står för rösten och Snowgoons för musiken.
Doap Nixon - Heaven is Calling
Ingen video men musiken är väldigt njutbar ändå.
Under förra veckan spurtade jag mig igenom samtliga säsonger av tv-serien It's Always Sunny in Philadelphia. Jag hade fått den rekommenderad för mig från flera håll under den senaste tiden och det visade sig vara något riktigt roligt. Det handlar i princip om ett gäng personer i åldern nära 30 år och deras försök att driva en bar på Philadelphias bakgator där de ständigt tampas med nya projekt och situationer.Något som är skönt är att det saknas en given normkaraktär, alltså det finns ingen person som man alltid ska identifiera sig med och som oftast agerar lite mer rationellt än alla andra. Oerhört underhållande blir det när de exempelvis misstänker en i gänget för att vara seriemördare eller när de ska ta ett lån för att handla sjuka mängder bensin.
Avslutningsvis hade jag tänkt glida bort från Philadelphias gator och istället blicka tillbaka lite på året som gått. Det mästerliga och innovativa melodiska death metal-bandet At The Gates återförenades i år för en sista tour. Dessa blev deras första och högst troligen även enda spelningar sedan bandet splittrades 1996. Dock har sångaren, Tompa Lindberg ett annat ytterst spännande band nu, nämnligen hardcore-bandet Disfear som i år släppte det grymma albumet Live the Storm.
Jag hade turen att få se At The Gates på Roskilde (och även en andra gång senare under sommaren på festivalen Wacken) och på Roskilde hörde jag för första gången även rock-bandet Kings Of Leon. Efter att ha sett dem fastnade jag mycket för musiken och i år släppte de en mycket bra skiva vid namn Only By The Night. Closer, Sex On Fire (videon här nedan), Use Somebody och Notion är kanske de kanonlåtar jag tycker sticker ut mest på denna fantastiska skiva.
Kings of Leon - Sex on fire from Dose of Alla on Vimeo
Farbror Pålsson
Hip hop-gruppen Jedi Mind Tricks från denna stad släppte i höst sin nya skiva A History of Violence. Det är i år också 10 år sedan Jedi Mind Tricks MC Vinnie Paz startade supergruppen Army of the Pharaohs. En supergrupp i meningen att det var ett samarbete mellan diverse hip hoppare från olika grupper och projekt. Huvudsakligen härstammar medlemmarna från just Philadelphia. Projektet lades på is ett par år efter att det bildats men återupptogs för några år sedan och gruppen har under dessa år släppt två album, The Torture Papers och Ritual of Battle, och båda skivorna rekommenderas. Flera album med kopplingar till Jedi Mind Tricks och Army of the Pharaohs har släppts i år. En kille vid namn Doap Nixon, som fick sitt genombrott med Army of the Pharaohs släppte tidigare under sommaren sitt debutalbum Sour Diesel. King Syze, också han en av medlemmarna från AOTP (som supergruppen också kallas, och som man kan skriva om man vill verka lite insatt, eller helt enkelt inte orkar skriva hela namnet) släppte i år albumet The Labor Union. En producent som gjort beats åt båda dessa album är Snowgoons som i somras också släppte ett album vid namn Black Snow. Även duon Outerspace, som är medlammar i AOTP, släppte sitt nya album God's Fury i år. Dessa album innehåller alla vissa höjdpunkter, men Snowgoons och Doap Nixons album är de jag främst skulle rekommendera. Båda innehåller många riktigt sköna låtar, och de båda artisterna möts i låten Heaven is Calling på Sour Diesel, där Doap Nixon står för rösten och Snowgoons för musiken.
Doap Nixon - Heaven is Calling
Ingen video men musiken är väldigt njutbar ändå.
Under förra veckan spurtade jag mig igenom samtliga säsonger av tv-serien It's Always Sunny in Philadelphia. Jag hade fått den rekommenderad för mig från flera håll under den senaste tiden och det visade sig vara något riktigt roligt. Det handlar i princip om ett gäng personer i åldern nära 30 år och deras försök att driva en bar på Philadelphias bakgator där de ständigt tampas med nya projekt och situationer.Något som är skönt är att det saknas en given normkaraktär, alltså det finns ingen person som man alltid ska identifiera sig med och som oftast agerar lite mer rationellt än alla andra. Oerhört underhållande blir det när de exempelvis misstänker en i gänget för att vara seriemördare eller när de ska ta ett lån för att handla sjuka mängder bensin.
Avslutningsvis hade jag tänkt glida bort från Philadelphias gator och istället blicka tillbaka lite på året som gått. Det mästerliga och innovativa melodiska death metal-bandet At The Gates återförenades i år för en sista tour. Dessa blev deras första och högst troligen även enda spelningar sedan bandet splittrades 1996. Dock har sångaren, Tompa Lindberg ett annat ytterst spännande band nu, nämnligen hardcore-bandet Disfear som i år släppte det grymma albumet Live the Storm.
Jag hade turen att få se At The Gates på Roskilde (och även en andra gång senare under sommaren på festivalen Wacken) och på Roskilde hörde jag för första gången även rock-bandet Kings Of Leon. Efter att ha sett dem fastnade jag mycket för musiken och i år släppte de en mycket bra skiva vid namn Only By The Night. Closer, Sex On Fire (videon här nedan), Use Somebody och Notion är kanske de kanonlåtar jag tycker sticker ut mest på denna fantastiska skiva.
Kings of Leon - Sex on fire from Dose of Alla on Vimeo
Farbror Pålsson
