Metallicaah! ...och lite annan hårdrock
I helgen var jag på besök i London och tack vare att min värd, CJ, hade varit driftig och införskaffat ett par eftertraktade biljetter stod jag under lördagen som åskådare till Metallicas spelning i den imponerande och tämligen nybyggda O2-arenan. Detta är för övrigt den arena som kommer att vara platsen för Michael Jacksons sista 50 spelningar, alla självfallet redan utsålda, som går igång i juni.
Det hela började med en kulturkrock. Mina erfarenheter av stora hårdrockskonserter i Sverige har formats av ett par Iron Maiden-konserter i Göteborg. Detta brukar innebära att man ställer sig i, den redan bastanta, kön vid 12-tiden för att invänta att portarna in till stadion ska öppna klockan fem. Men vid tre-tiden brukar något geni komma på att "nej men vafan de öppnar ju nu" varpå han börjar trycka sig framåt och snart följer hela kön hans exempel. Därefter spenderas de sista timmarna i pressande trängsel vilket följs av ett urskillingslöst race in till stadions insida när väl dörrarna öppnas, till allas stora förvåning, klockan fem. Vi var båda därför mycket förvånade över att kunna ställa oss i en inte för stor kö ca 40 minuter innan insläpp och därefter lugnt och stilla vandra in i arenan vid klockan sex. Där möttes vi av en syn ingen av oss hade tidigare erfarenhet av. Scenen stod i mitten av arenan, alltså omringad av publik. Efter lite granskning konkluderade vi att publiken kom närmare scenen men att man som åskådare inte alltid har en artist rakt framför sig, eftersom de kan befinna sig på någon av de övriga tre sidorna av scenen.
Själva spelningen var sedan helt fenomenal. I dokumentären Some kind of monster framstår bandet till stora delar som socailt dysfunktionellt och de verkar inte finna någon större glädje i det de sysslar med. Därför var det extra skönt att bevittna den energi och spelglädje som bandet visade upp denna kväll. James Hetfield lyste i ansiktet flera gånger då han interagerade med publiken och Lars Ulrich pallade flera gånger inte sitta kvar vid sitt trumset utan reste sig för att stå och spela eller bara mana på publiken. Tydligast blev deras uppskattning i slutet då de stannade kvar på scenen i fem minuter efter sista låten och slängde ut ett hundratal plektrum i publiken vartefter de var och en tackade publiken för kvällen. Vi som publiken svarade med ett lika tydligt om än något mindre välartikulerat tack. Många av klassikerna framfördes oerhört bra denna kväll, så som One, Master of puppets, Enter Sandman, Sad but true och Nothing else matters. Även den avslutande Seek and destroy som spelades med lokalen helt tänd och med en fyrtiotal badbollar som studsade runt i pubilken. Låtar från den nya plattan Death Magnetic var också vanligt förekommande och That was just your life, Broken beat and scared och kanske framförallt The day that never comes värmde gott. Denna skiva som kom förra året är, i princip rakt igenom, en härlig comeback för Metallica som har haft ett antal hårda år bakom sig.
Här är framförandet av låten One vilket även kan ge en klar bild över scenens utformning. Vill man inte kolla igenom hela låten rekommenderar jag dock att ta en titt på pyrotekniken ca 4:50 in i videon.
På tal om hårdrocksskivor från fjolåret så kan jag rekommendera Blaze Bayleys (Iron Maidens sångare under senare delen av 90-talet) nya skiva The man who would not die. Detta kan vara så hårt som heavy metal tekniskt kan bli och många låter, så som The man who would not die, While you were gone och Robot är ytterst njutbara. Detta har blivit ett fint tillskott i Blazes starka, om än oftast förbisedda, diskografi.
En annan nyhet som till min stora glädje nådde mig i London var att en dokumentär om Iron Maiden ska komma ut om bara någon månad. Mannen bakom dokumentären heter Sam Dunn, en antropolog som under de senaste åren släppt två hårdrocksrelaterade dokumentärer. Den första, Metal: A headbangers journey studerar hårdrockens och dess kulturs framväxt, medan den andra, Global metal, undersöker hur metalscenen har breddats till olika delar av världen. Den sistnämnda var bitvis riktigt intressant. På grund av detta väntar jag med spänning på Iron Maiden: Flight 666 som släpps den 21 april i USA.
/Farbror Pålsson
Det hela började med en kulturkrock. Mina erfarenheter av stora hårdrockskonserter i Sverige har formats av ett par Iron Maiden-konserter i Göteborg. Detta brukar innebära att man ställer sig i, den redan bastanta, kön vid 12-tiden för att invänta att portarna in till stadion ska öppna klockan fem. Men vid tre-tiden brukar något geni komma på att "nej men vafan de öppnar ju nu" varpå han börjar trycka sig framåt och snart följer hela kön hans exempel. Därefter spenderas de sista timmarna i pressande trängsel vilket följs av ett urskillingslöst race in till stadions insida när väl dörrarna öppnas, till allas stora förvåning, klockan fem. Vi var båda därför mycket förvånade över att kunna ställa oss i en inte för stor kö ca 40 minuter innan insläpp och därefter lugnt och stilla vandra in i arenan vid klockan sex. Där möttes vi av en syn ingen av oss hade tidigare erfarenhet av. Scenen stod i mitten av arenan, alltså omringad av publik. Efter lite granskning konkluderade vi att publiken kom närmare scenen men att man som åskådare inte alltid har en artist rakt framför sig, eftersom de kan befinna sig på någon av de övriga tre sidorna av scenen.
Själva spelningen var sedan helt fenomenal. I dokumentären Some kind of monster framstår bandet till stora delar som socailt dysfunktionellt och de verkar inte finna någon större glädje i det de sysslar med. Därför var det extra skönt att bevittna den energi och spelglädje som bandet visade upp denna kväll. James Hetfield lyste i ansiktet flera gånger då han interagerade med publiken och Lars Ulrich pallade flera gånger inte sitta kvar vid sitt trumset utan reste sig för att stå och spela eller bara mana på publiken. Tydligast blev deras uppskattning i slutet då de stannade kvar på scenen i fem minuter efter sista låten och slängde ut ett hundratal plektrum i publiken vartefter de var och en tackade publiken för kvällen. Vi som publiken svarade med ett lika tydligt om än något mindre välartikulerat tack. Många av klassikerna framfördes oerhört bra denna kväll, så som One, Master of puppets, Enter Sandman, Sad but true och Nothing else matters. Även den avslutande Seek and destroy som spelades med lokalen helt tänd och med en fyrtiotal badbollar som studsade runt i pubilken. Låtar från den nya plattan Death Magnetic var också vanligt förekommande och That was just your life, Broken beat and scared och kanske framförallt The day that never comes värmde gott. Denna skiva som kom förra året är, i princip rakt igenom, en härlig comeback för Metallica som har haft ett antal hårda år bakom sig.
Här är framförandet av låten One vilket även kan ge en klar bild över scenens utformning. Vill man inte kolla igenom hela låten rekommenderar jag dock att ta en titt på pyrotekniken ca 4:50 in i videon.
På tal om hårdrocksskivor från fjolåret så kan jag rekommendera Blaze Bayleys (Iron Maidens sångare under senare delen av 90-talet) nya skiva The man who would not die. Detta kan vara så hårt som heavy metal tekniskt kan bli och många låter, så som The man who would not die, While you were gone och Robot är ytterst njutbara. Detta har blivit ett fint tillskott i Blazes starka, om än oftast förbisedda, diskografi.
En annan nyhet som till min stora glädje nådde mig i London var att en dokumentär om Iron Maiden ska komma ut om bara någon månad. Mannen bakom dokumentären heter Sam Dunn, en antropolog som under de senaste åren släppt två hårdrocksrelaterade dokumentärer. Den första, Metal: A headbangers journey studerar hårdrockens och dess kulturs framväxt, medan den andra, Global metal, undersöker hur metalscenen har breddats till olika delar av världen. Den sistnämnda var bitvis riktigt intressant. På grund av detta väntar jag med spänning på Iron Maiden: Flight 666 som släpps den 21 april i USA.
/Farbror Pålsson
Kommentarer
Trackback
