Weird Wire

Efter att ha pumpat YoYoYoYoYo i två år har äntligen Spank Rock gett mig lite nytt material i form av plattan Spank Rock and Benny Blanco are: Bangers & Cash som tyvärr bara erbjuder fem låtar. Här är min favorit B-O-O-T-A-Y.

Även om Bangers & Cash inte riktigt når upp till förra plattans standard är den ändå bra. Det värsta är att MC Spank Rock har bytt ut sin fantastiska beatmakare XXXChange från YoYoYoYoYo till Benny Blanco, som trots att han kan sina grejjer inte är lika bra. Spank Rock spelar en ganska speciell genre kallad Baltimore Club som är en väldigt "snuskig" rap till house-musik. MC Spank Rock förklarar att hans texter handlar om det som händer på dansgolven och att de bara reflekterar det alla tänker på och att han inte är någon misogynist. I B-O-O-T-A-Y får Spank hjälp av en annan av mina favoriter, Santogold och de har vid tidigare tillfällen samarbetat.

Har nyligen skaffat Spotify, och jag får säga att jag gillar't. Det kommer aldrig att ta mitt mp3-biblioteks plats men är ett riktigt bra komplement och ett bra sätt att hitta ny musik och testlyssna. Jag har innan hört ett band som heter My Morning Jacket bla på BlackCabSessions.com där två bandmedlemmar åker runt i en klassisk svart londontaxi och spelar mumslåten Touch me I'm going to scream part 2 med hjälp av det trevliga retroinstrumentet omnichord (se till att kolla Man Man-spelningen också, den är helt fantastisk). Men råkade snubbla över bandet på Spotify och det blev kärlek direkt. Skivan Evil Urges från 08 uppskattas och förutom ovan nämnd låt gillar jag särskilt Thank you too! och I'm amazed som jag slänger in här.
 

Her sett både Milk och Frost/Nixon nu. Sean Penn vann på SAG-galan för rollen som Harvey Milk i filmen Milk. Penn är också nominerad för en Oscar för samma roll och jag får säga att jag blev mycket besviken över vinsten. Penn gör sin grej bra i en film baserad på en sann historia, om USAs första öppet homosexuella politiker, det är en mycket stark historia. Det som ofta händer med "based-on-a-true-story-filmer" är att man blir påverkad mycket mer, vetskapen om att det har hänt på riktigt gör det så mycket mer greppbart. Men om man flippar på det, om man skulle ta in filmen som vilken rulle som helst så skulle den inte alls smälla lika högt. De flesta karaktärerna är platta och det är bara Penn's Harvey Milk och Josh Brolin's Dan White som känns intressanta. Penn gör sin roll bra, men inte tillräckligt för att vinna över de andra nominerade som Frank Langella, Brad Pitt eller Mickey Rourke. Känns som att det ofta räcker med att spela förståndshandikappad eller homosexuell för att sättas på en piedistal. Jag gillar Penn skarpt vanligtvis men det här var inte bättre än de andra nominerade. En annan skådis som jag följer, Emile Hirsch är också med men gör inte så stort väsen av sig.
Just Frank Langella såg jag i Frost/Nixon (som också den är baserad på en sann händelse) där han spelar ex-presidenten Richard Nixon. Han gör det djävulskt bra. Filmen är också den skitbra och handlar om de intervjuer David Frost gjorde med Nixon efter Watergate-skandalen. Intervjuerna blev en succé och jag har för mig att de släpptes på nytt för att rida på filmens framgångsvåg, och visst blir man otroligt sugen på att se dem.

Kate Winslet fortsätter att vinna priser, men nu bara ett för bästa kvinnliga biroll då en minst sagt chockad Meryl Streep tog hem bästa kvinnliga huvudroll. Återigen vann Heath Ledger postumt och Slumdog Millionaire tog hem "the Actor" för bästa samlade skådespelarprestationer. Nu återstår WGA eller writers guild awards om två veckor innan Oscarsgalan.

Dr. Hannes Modig